1A har skrivit noveller

I modersmålskurs 1 har de studerande i 1A skrivit egna noveller med en vändpunkt i valfri genre. Här nedan kan ni läsa Almas, Rebeckas och Elins texter. Fler noveller publiceras nästa vecka.

Trevlig läsning!

 

Telefonen    

av Rebecka Silfvast                                                                                               

Jag befann mig i mitt sovrum sittande på min säng. Jag kunde tydligt höra den kalla höstvinden som blåste mot mitt fönster medan solen var på väg ner. Med telefonen i handen satt jag och skrollade genom mina sociala medier medan jag lyssnade på musik via mina hörlurar. Bild efter bild, text efter text, inget verkade riktigt vara speciellt intressant att läsa. Det var det gamla vanliga som alla tjatat på i flera dagar om inte veckor. USA:s presidentval, coronapandemin och emellanåt dök några selfies upp. Det tråkigaste jag visste var egentligen att skrolla igenom mina sociala medier men något med det var så beroende, jag kunde bara inte sluta skrolla. Plötsligt fastnade mina ögon på en bild och väckte något slags intresse inom mig. Jag kände hur musiken som tidigare bara varit bakgrundsljud började spelas högre och högre. Det var inte så att jag höjde volymen direkt utan jag började bara fokusera mera på musikens melodi. ‘’Allt mera ungdomar börjar bli beroende av telefonen’’ lydde rubriken under inlägget som mina ögon fastnade för.

‘’Telefonen, den lilla saken som vi alltid har med oss överallt, vart vi än går. Den som från början bara var till för att få tag på personer som inte var i närheten av sig själv. I dagsläget spenderar de flesta ungdomarna alldeles för mycket tid på sina telefon och på att skrolla genom sociala medier. Vissa kan inte ens låta den vara ifred när man behöver fokusera på något annat. Detta har också lett till att folk blivit mindre sociala. När man är med kompisar sitter man hellre på telefone och skrollar i deras närvaro än att göra något tillsammans, när du är hemma sitter du på rummet med telefonen istället för att umgås med familjen och när du har viktiga saker som behöver göras är du hellre på telefonen och skjuter upp den viktiga saken. Det är viktigt att komma ihåg att kunna lägga undan telefonen en liten stund under dagen och faktiskt spendera tid med andra och göra saker du behöver få gjort. För någon gång i framtiden kommer inte allt se ut som det gör just nu. Dina familjemedlemmar kommer inte alltid finnas vid din sida, du kommer inte ha hela livet på dig att fixa dina betyg i skolan och du kommer inte heller alltid ha dina vänner närvarande. Ta vara på tiden!’’

Texten jag just hade läst ändrade verkligen mitt synsätt. Jag antog att texten skrivits av någon som ångrat att hen inte spenderat mera tid med en person innan den kanske gått bort eller flyttat ifrån hen. Det spelade dock ingen roll vem och varför personen skrivit texten. Den texten fick mig att inse saker och tänka om. Jag stängde av min musik, lade min telefon på mitt skrivbord och gick ner till vardagsrummet där resten av min familj satt och kollade på en film. Jag satt mig ner i soffan och njöt av att vara i deras närvaro. Det var nog den mysigaste kvällen jag hade haft på länge. Kanske jag borde lägga undan min telefon lite oftare?

 

Titta inte på månen

av Alma Valkeinen

-Tony, kom igen vakna! rösten är låg och kom långt bortifrån.

Han mumlar något oförståeligt och blinkar några gånger för att få bort sömnen ur ögonen. Månljuset skiner in genom en smal glipa i gardinerna och kastar ett mystiskt sken över hennes ansikte.

-Vad håller du på med? Klockan är mitt i natten, viskar han i mörkret. Fyraåringen framför honom möter oroligt hans blick medan han kväver en gäspning och sträcker sig efter mobilen på nattduksbordet.

 

Rädslan får blodet att frysa till is i ådrorna när datumet på startskärmen lyses upp. Innan han hinner reflektera över det piper mobilen till i hans hand och en notifikation tar upp skärmen. Fyra enkla ord, som vilken annan dag som helst inte skulle betyda något får honom att slänga sig ur sängen och korsa rummet med två snabba steg. Händerna skakar då han håller blicken fokuserad på golvplankorna och drar igen gardinerna.

När han vänder sig om har ögonen vant sig vid mörkret och han kan se hur barnet har klättrat upp i hans säng och dragit täcket runt sig. Han sätter sig bredvid henne och möter allvarligt hennes ljusa ögon.

-Nu måste du svara helt ärligt, okej? Lovar du att inte ljuga? Rösten skär sig vid den sista stavelsen, men han håller blicken stadigt fäst vid hennes. Hon nickar.

-Har du tittat på månen? Frågan är enkel, ändå kunde svaret förändra allt. Hon tittar på honom, länge, som om hon väntar på att han ska börja skratta och berätta att allt är ett skämt.

Hon skakar på huvudet så att de blonda mjuka lockarna faller över till andra sidan axeln.

-Daisy sa att jag skulle göra det. Men då blev jag rädd och kom hit, säger hon och kastar en blick ut i hallen mot sitt rum. Daisy var den batteridrivna dockan hon hade fått i julklapp förra vintern, men batterierna hade tagit slut för flera månader sedan och ingen hade bytt dem.

 

-Lyssna. Du får inte titta på månen, lovar du det? Du får inte lyssna på någon som säger åt dig att titta på månen, inte ens om jag skulle säga det, säger han.

Hon lägger huvudet på sned och tittar frågande på honom, som att hon inte förstår varför. Det gör hon kanske inte heller, ingen har berättat för henne om faran som månen utgjorde en natt om året. Tanken slår honom att hon kanske var för liten för att förstå, men för att de skulle överleva behövde hon veta om faran som fanns bakom mörkläggningsgardinerna.

 

Mobilens ringsignal avbryter honom innan han ens hunnit börja. Instinktivt sträcker han sig efter den och flera hundra meddelanden möter honom på startskärmen. De flesta från okända nummer, men alla med samma meddelande. ”Det är en vacker kväll, kolla på månen”.

Han blockerar alla nummer och raderar meddelanden, precis som han sett sin mamma göra för många år sedan. Han vet att det bara är en tillfällig lösning, men bara av att se meddelande får han en impuls att kasta en blick ut genom fönstret.

Kallsvetten bryter ut på pannan när samma notifikation som tidigare dyker upp på skärmen, fast denna gång stod meddelandet med stora bokstäver.  ”TITTA INTE PÅ MÅNEN”

 

Han tar ett djupt, hackigt andetag och vänder åter blicken mot barnet. Hon tittar på honom med en blick han inte kan tyda och han undrar vad hon tänker på.

Ett högljutt skrik ekar från lägenheten bredvid. Hennes underläpp börjar darra, och han drar in henne i sin famn, stryker henne över ryggen och viskar lugnande ord i hennes öra.

 

 

-Nu ska jag berätta en saga, börjar han med samlad röst. Flickans ögon glittrar till när hon tittar upp på honom, Det är en väldigt gammal saga, en berättelse från förr i tiden. Den handlar om hur en kung lade en förbannelse på månen”, hennes blick dras instinktivt mot fönstret.  ”Legenden säger att han hade förälskat sig i en ung flicka som inte kunde sluta titta på månen. Han sägs ha blivit ursinnig över att hon tittade mer på månen än på honom. Berättelsen säger, att under halloween gifte de sig. På deras bröllopsnatt låste flickan in sig i ett av tornrummen och samtidigt som månens ljus träffade henne förbannade han månen och allt och alla som någonsin tittade på den”, han möter barnets blick.

-Vet du vad det är för dag idag?  frågar han.

-Halloween, svarar hon.

 

Flickan hade somnat. Berättelsen hade haft precis den effekt han hade velat. Han tänker på historien och skakar på huvudet, den var antagligen bara påhittad utan någon som helst koppling till verkligenheten. Ändå kan han inte släppa obehaget som gnager i magen.

När mobilen vibrerar på nattduksbordet får det honom att nästan skrika till, men när han ser numret på displayen känner han sig lättnad. Med skakiga händer sträcker han sig efter mobilen.

 

-Mamma? Svarar han med ängslig röst.

-Min älskade pojke, hör han genom mobilen, tårarna i ögonen börjar rinna ner,

-Månen ser enormt vacker ut ikväll, du borde titta på den! Allt lugn han någonsin känt lämnar kroppen på under en sekund och kvar fanns bara hans panikslagna hjärta som bultar hårt i bröstet. Han blir förstummad, han kan inte göra något annat än att hålla mobilen hårt mot örat.

-Titta på månen min son! Rösten hade en olycksbådande ton. Han har inte förmågan att trycka bort samtalet, utan han sitter där och lyssnar på hennes uppmaningar att kolla på månen innan samtalet bryts.

 

Han sitter så länge och bara stirrar på taket. Han försöker förstå vad det är som håller på att ske. Detta är inte första gången detta hade hänt, men det är första gången han är ensam, och det skrämmer livet ur honom.

Munnen kändes torr och tungan klibbar mot gommen. På skakiga ben lämnar han sitt sovrum och går in i det nedsläckta köket. Han dricker vatten direkt från kranen och tar sedan med sig ett glas tillbaka in till sovrummet.

 

Det första han ser när han stiger in i sovrummet är att hon står vid fönstret. Gardinerna var dragna åt sidorna och månskenet lyste över rummet. Glaset glider ur hans händer och krossas i tusen bitar vid hans fötter då han desperat försöker skydda ögonen med sina händer.

-Vad håller du på med!? Dra för gardinerna! Han fräser till och tar ett steg emot henne.

 

Just då vänder hon sig om. Skriket stockar sig i halsen, och det enda han kan göra är att stirra på hennes trasiga ansikte. Kinderna är insjunkna och ögonen livlösa. Huden har nu en grå nyans och på flera ställen på hennes ansikte kan han se stora blåmärken.

-Jag är ledsen, viskar hon, Mannen i garderoben sa åt mig att göra det.

 

Med rak rygg

av Elin Öst

Där stod hon. Ensam, kall och absolut hjärtekrossad. Hon kunde inte förstå att det faktiskt var över. Regnet öste ner då hon sakta började gå hemåt. I morse då hon vaknade hade hon ingen aning om att hon skulle traska hem helt själv. Utan honom sida vid sida.

Dagarna gick, först långsamt men sedan snabbare och snabbare. Såren läkte och hon startade upp sitt liv igen. Istället för att se ut genom fönstret och tänka på honom började hon nu tänka på sig själv. Inget skedde över en natt, långsamt dag för dag blev hon starkare. Starkare men ändå helt ensam.

Snön knastrade mot hennes kängor när hon gick till jobbet en tidig decembermorgon. Gatlyktorna lyste upp den dunkla trottoaren. Hon hade en känsla av att hon saknade något. Inte just honom men någon. Hon försökte skaka av sig tanken samtidigt som hon slog upp dörren till kontoret. Innan hon visste ordet av var hon överöst av arbetsuppgifter, hon hade inga extra sekunder att lägga på vem det nu var hon saknade.

När det var dags för lunch plockade hon upp sin mobil. Ett missat meddelande från honom. Med skakiga fingrar öppnade hon meddelandet och läste det noga. Tre försiktiga ord stod skrivna. “Jag saknar dig”. Känslan av ensamhet byttes ut mot adrenalin. All den kraft hon byggt upp var plötsligt borta och hon slog hans nummer. Äntligen kunde hon kanske vara lycklig.

Planen var nu att möta honom för att få prata ut. Helt oskyldigt skulle de mötas efter jul för att gå på café och prata. Hon kände sig nu omtyckt igen, älskad. Självförtroendet var bättre än tidigare och hon kunde knappt vänta på att få träffa honom. Han ville ha tillbaka henne och det var allt som räknades.

När hon mötte hans blick kände hon sig hel. De kramades och hon kände en överväldigande lättnad. De satte sig ner och började prata. Han berättade för henne att han ville ta tillbaka henne på några villkor. Enligt honom hade hon varit allt för klängig under de sista månaderna de var tillsammans. Han sa att han skulle ge henne en ny chans eftersom han älskade henne. Det knöt sig i magen på henne. Självklart ville hon ha tillbaka honom även om det krävdes mycket. Efter att de två pratat i flera timmar bestämde hon slutligen sig. Hon skulle göra allt för att få vara hans.

Paret fortsatte träffas och snart var de inne i samma mönster som tidigare. Hon gjorde något fel, han blev förbannad och hon grät. Hon försökte påminna sig om hur lycklig hon var, de var tillsammans och hon var inte ensam. För att visa sin uppskattning till honom bjöd hon med honom till nyårsfesten hon och hennes vänner planerat. Ingen av hennes vänner gillade hennes kille men hon skulle offra allt för honom.

Då de träffades på tågstationen före festen blossade åter igen ett nytt bråk upp. Hur kunde hon vara klädd sådär? Fattade hon inte att hon skulle se ut som en hora? Hennes hjärta brast då hon fick höra dessa ord. Hon som sminkat sig och fixat sig i flera timmar för att imponera på honom. Varför dög hon aldrig? Hon gillade ju faktiskt kvällens klänning, hon var för första gången nöjd med sitt utseende.

Istället för att svara stod hon tyst. Skulle det verkligen kännas såhär att vara kär? Varför blev hon alltid nertryckt av honom? Orden som kom ut ur hennes mun chockade både honom och henne. “Jag har på mig vad jag vill, antingen säger du förlåt eller så lämnar jag dig”. Adrenalinet pumpade runt i ådrorna. Aldrig tidigare hade hon känt sig så modig, självsäker på något sätt.

Han tittade på henne en lång stund innan han vände på klacken och gick bort från perrongen. Ensam promenerade hon nu mot festen. Hon hade alltid varit rädd för ensamhet, för henne betydde ensam och betydelselös samma sak. Men hon kände annorlunda nu. Hon kunde vara singel och ändå känna sig omtyckt. Varför skulle hon lägga ner all sin tid och energi på en man som behandlade henne som skit?

Då klockan slog tolv stod hon själv ute på dansgolvet. Hon behövde ingen nyårskyss för att känna sig tillräcklig. Från och med nu skulle hon fokusera på sig själv och aldrig ändra på sig för att göra någon annan nöjd. Från och med nu skulle hon stå med rak rygg.