Här kommer Joels och Marcus kusliga noveller:
Mardrömmsnatten
av Joel Bäckström
Det var alla helgons dag i staden Vasa i Finland. Dagen började som alla andra, jag vaknade upp och fortsatte skriva på min novell. Dagen fortsatte och klockan två åkte jag och mamma till butiken för att handla ljus som vi skulle sätta vid gravarna. När vi var och handlade hade jag ingen aning om mardrömmen som skulle bli sann några timmar senare. När vi kom hem hade det redan börjat bli mörkt, vi lagade mat och skulle sedan göra oss färdiga att åka iväg.
De gravar vi skulle sätta ljus vid fanns alla vid samma gravgård. Det var ungefär en halvtimme dit med bil, och när vi nästan var framme märkte jag att mitt bilfönster hade immat igen. Det tyckte jag var konstigt, så jag tittade mot andra fönstret ifall samma sak hände där. Men det gjorde det inte, och när jag tittade tillbaka var allt som vanligt.
När vi till slut kom fram till gravgården var det kolsvart förutom alla ljusen som redan var vid gravarna. Jag var först genom grinden till gravgården, då den plötsligen stängdes. Skräckslaget försökte jag öppna, men den rörde sig inte.
“Jaha, va ska vi göra nu då?” frågade jag.
“Det finns en annan grind, på andra sidan gravgården”, sade mamma.
“Ok, vi möts där då”, sade jag ängsligt.
Jag vände mig om och började snabbt gå iväg längs gången. Efter att jag gått i några minuter märkte jag att luften blev kallare och en tjock dimma svepte fram över marken, vilket jag tyckte var märkligt. En liten stund senare när jag gick mellan några gravstenar, snubblade jag på någonting och slog huvudet i en av stenarna. När jag tog en närmare titt på vad jag snubblat på såg jag att det var en hand. Handen väcktes plötsligt till liv och grep tag i mitt ben. Handen var benig och stank av förruttnelse. Jag skrek till och sparkade mig loss. Efter en stund av skrikande dök det upp en till hand, men den här gången var jag beredd. Jag hoppade ur vägen och stod som fastfrusen och såg på när en zombie kravlade sig upp ur graven.
När jag kollade runt mig såg jag att de var överallt. Jag sprang så snabbt jag kunde mot en byggnad som jag såg en bit framför mig. När jag sprungit några meter tittade jag snabbt bakåt för att se om jag var förföljd. Det var då jag märkte hur många som faktiskt var bakom mig. Hela gravgården hade vaknat till liv. Jag snubblade till och fortsatte springa mot huset som bara kom närmare och närmare.
När jag tagit mig in stängde jag hastigt dörren. Jag lutade mig mot dörren och pustade ut av lättnad. Där satt jag i några minuter och hämtade andan. Då hörde jag plötsligt ett skrammel från ett rum längre in i byggnaden. Jag fumlade efter telefonen och använde den som en ficklampa. När jag lyste runt i rummet såg jag en dörr långsamt glida upp. Jag såg förskräckt när en zombie kom in i rummet. Jag var snabbt på fötterna och slet upp dörren. Zombier fanns överallt på gravgården. Jag sprang snabbt förbi dem, mot grinden som nu bara var några meter framför mig.
När jag kom till grinden försökte jag öppna den, men det kunde jag inte. Jag kollade panikslaget omkring mig efter en annan väg ut, och till sist såg jag ett träd som fanns några meter ifrån mig. Trädet var stort och hade en gren som hängde över staketet. Bakom mig kom flera zombier gående mot mig. Panikslaget prövade jag att klättra upp för trädet, men föll till marken nästan direkt. Zombierna kom bara närmare och närmare. Jag försökte klättra igen, den här gången gick det. Uppe i trädet tog jag mig ut på grenen och hoppade över staketet.
Jag steg upp och såg vår bil på parkeringen, som var rakt bredvid mig. Jag öppnade bildörren och satte mig i baksätet. Jag försökte berätta till dem vad som hade hänt, men de skrattade bara.
“Se själva” sade jag och pekade mot gravgården.
Men när jag tittade ditåt såg jag bara vanliga människor som tände ljus vid gravarna. Det visade sig att jag började hallucinera efter att jag slagit huvudet. Mina föräldrar frågade om jag ville komma med och lägga ljusen vid gravarna, som vi kom hit för att göra. Men istället för att gå med, låste jag in mig i bilen.
Den vilda jakten
av Marcus Pihlajamäki
Han ställer om sin mörkgröna huva, gör sin pilbåge redo och tar ett djupt andetag. Han riktar sin pilbåge på en av ryttarna och släpper taget om pilen. Den susar igenom luften och träffar ryttaren rakt i nyckelbenet. Han siktar på den andra ryttaren, släpper och träffar midjan som gör att ryttaren faller av sin häst. Han är förföljd av banditer, som har spårat honom i flera timmar. Han drar ut pilarna från ryttarna och sätter dem i sitt koger. Det började vara störande med alla förföljningar. Han har ett pris på sitt huvud och vem som helst kunde dyka upp och försöka döda honom. Han sätter sig på en sten i närheten och lägger ut sin karta. Han är snart där, vid staden, som skulle ändra allting. Han sätter kartan in i hans ryggsäck och börjar gå västerut till staden. Det är synd att hästarna som ryttarna använde sprang iväg, hans fötter gör ont och det känns som han skulle gå barfota på spikar. Han vet att han måste gå vidare.
Flera timmar senare når han staden och den är lika spektakulär som han trodde; stora hus, massiva marknadsplatser och massor av människor. Staden breder ut sig så långt som ögat kan se. Han går förbi ett fruktstånd och tar en frukt medan han förundrar sig över de enorma, vidsträckta byggnaderna. När han går på gatorna i staden ser han en liten pojke som blir mobbad av äldre ungar. ”Hej! Lämna honom ifred”, skriker Robin. De äldre ungarna springer iväg och lämnar pojken på marken. Robin frågar pojken vad han heter. ”Peter’”, svarar han. ”Varför skadade de dig?” frågar Robin. ”Jag stal en bit mat från dem, trodde att de inte skulle märka för att de hade så mycket”, svarar Peter. Robin skakar på huvudet och ger honom äpplet han stal från fruktståndet. ”Peter, se till att du håller dig borta från mobbarna, okej?” säger Robin. ”Okej’” säger pojken och springer iväg.
Robin går tillbaka till marknaden, förvånad över att se att ingen är där, inte en enda person. Det är som staden har övergivits. ”Kanske alla gick in, det är mörkt trots allt”, tänker han. Det enda han ser är en kråka, helt ensam i mörkret. Han går runt och letar efter ledtrådar till vad som hänt. Han knackar på några dörrar, men ingen svarar. Han bestämmer sig för att försöka öppna en, förvånad över att den dörren är öppen. Han går in, ett kusligt knarr hörs när hans fot träffar golvet. Huset är tomt, helt tomt. Inga stolar, bord, ljus eller tavlor. Det är som att ingen någonsin bott här.
Robin går ut och han hör hästar galoppera utanför innerväggen. Det är troligen banditer som vill ha mig död tänker han. Han tittar bakom muren och ser en massa ryttare, inga normala ryttare, för de ser ut som om de var döda men fortfarande levande. De hade skallar insmälta i sina hjälmar, järn och alla typer av metaller som täckte dem som en rustning. De bär med tvåhändiga svärd med inskriptioner på. Någon drar bort Robin innan han kan se vad det står på inskriptionerna.
”Vad gör du, de kommer att se dig!’ viskar han mannen ”Vem är dom? Och vem är du?”frågar Robin. ”Ingen tid att förklara, vi måste gå härifrån” säger främlingen. Robin har inget annat val och följer den främmande mannen till ett hemligt gömställe, precis under huset han besökte tidigare. ”Hur är du så säker på att de inte hittar oss här?”. ”Denna plats är spetsad med bergaska, de kommer inte att kunna korsa dörren”, svarar mannen. ”Vem är dom? Dom där ryttarna som jag såg?” frågar Robin. ”Dom var Den vilda jakten, jag är säker på att du har hört talas om dem” säger han. ”De är otämjda krafter av naturen som rider stormar på nätterna och rensar varje befolkning de stöter på. Människor som stöter på jakten raderas från existensen, det är därför husen är tomma, för att få folk att glömma att de som raderades aldrig existerade”, fortsätter han. ‘Varför kommer jag ihåg dem, folket som raderades från existensen?’ frågar Robin. ”Du såg den vilda jakten, ingen ser någonsin den vilda jakten och lever för att berätta historien. De kommer efter dig nu. De vill knyta fast alla lösa ändar och du är en ända”, säger mannen.
Morgonen efter är ryttarna borta, de kalla odödliga ryttarna. Robin är glad att se solljuset och tar ett djupt andetag med frisk luft. Han sätter sig på bänken och funderar på vad han sett, var de verkligen odödliga? Kan de dödas? Varför tar de bort själar? Vad hände med Peter? Alla dessa frågor snurrar i hans huvud.